måndag 18 januari 2010

Moskémöten

Snabba klatschande av nakna barnfötter flaxar över stengolvet i Amayyad moskén. Solen reflekteras i den blanka stenytan så det värker i ögonen av den starka bländningen. Den svala lena stenen är en välsignelse i hettan under den hyrda shadon. Det är ett förbluffande tillåtande rum, fyllt av liv. Då och då klyver en människa det öppna rummets solyta. Umgänget pågår längs väggarna där grupper formeras likt drivor av veckade svarta tyger. Platsen rymmer så mycket liv och så mycket ro. En vibrerande närvaro.
Jag har lärt mig att betrakta det antika greklands Agora som den ursprungliga och ultimata mötesplatsen där ett samhäller formeras genom ständig förhandling, men jag har inte upplevt en sådan plats förrän här i Amayyad moskén.


















Jag borde inte ha försökt ta mig in till ”The shrine of Sayidda Zeinab”
Jag ser inte vart jag går. Rummet är till bredden fullt med kroppar, men vi bildar inte en gemenskap. Varje kvinna bestå av mänger av farligt vassa kanter. Rörelserna är ryckiga och de inströmmande kvinnorna knuffas och faller över de bedjande kvinnor som täcker golvet. Jag klamrar mig fast i min shador och famlar efter ett stycke golv med min fuktiga stumpfot. Jag är ett instängt, svettblött trasselnystan av svart tyg som ömsom hotar att fälla mig ömsom trilla av och hettan äter sig in i mitt huvud. Jag är rädd att falla, generad över mitt intrång, och vill bara ut.

Benjamin berättar











Tisteln anses vara ett bevis för att marken varit obrukad i fem år vilket innebär att ägaren förlorat sin nyttjanderätt och marken kan konfiskeras av Israeler.