Jag har lärt mig att betrakta det antika greklands Agora som den ursprungliga och ultimata mötesplatsen där ett samhäller formeras genom ständig förhandling, men jag har inte upplevt en sådan plats förrän här i Amayyad moskén.

Jag borde inte ha försökt ta mig in till ”The shrine of Sayidda Zeinab”
Jag ser inte vart jag går. Rummet är till bredden fullt med kroppar, men vi bildar inte en gemenskap. Varje kvinna bestå av mänger av farligt vassa kanter. Rörelserna är ryckiga och de inströmmande kvinnorna knuffas och faller över de bedjande kvinnor som täcker golvet. Jag klamrar mig fast i min shador och famlar efter ett stycke golv med min fuktiga stumpfot. Jag är ett instängt, svettblött trasselnystan av svart tyg som ömsom hotar att fälla mig ömsom trilla av och hettan äter sig in i mitt huvud. Jag är rädd att falla, generad över mitt intrång, och vill bara ut.